Loke




Lokes maillista:

Gott nytt år!


Gott nytt år!

OBS! Denna krönika är personlig gränsande till det privata. Inga garantier om inspiration, lycka, entusiasm eller nåt kul överhuvudtaget ges. Har vi en nära relation eller rentav är släkt kanske du ska slå en signal istället? Vill du som är supporter behålla din egen idé om hur mitt privatliv ser ut vill jag även avråda från fortsatt läsning. OBS!

Ja, den här överskriften kanske förvånar en smula så låt mig förklara:
För ett tag sen lovade jag att skriva en krönika i veckan där jag skulle hålla er uppdaterade om mitt liv och leverne. Tyvärr måste jag meddela att jag inte har varit vid liv på ett tag. Förra krönikan var bara ett infall av högmod och hade jag tänkt efter hade jag nog inte varit så snabb att lova kontinuerliga texter.
Jag gör ju dessvärre ofta så. Lovar saker jag verkligen vill och tror på i stunden och tvingas senare konstatera att jag lovat bort mig alldeles och får stå med hundhuvud och dumstrut i skamvrån igen.

Men tillbaka till vad jag menar: Mitt liv stannade den 11:e November förra året. Jag gick på konstgjord andning och hjärtmassage ett par veckor efter det och det kanske du inte visste men det var faktiskt du som läser detta som utförde detsamma. Jag var med andra ord på turné och så länge jag får möta och spela för er så tror jag mitt hjärta håller hur länge som helst även om kroppen kanske skulle protestera.

Väl tillbaka i Göteborg var det inte lika enkelt. I takt med snön föll allt samman och världen blev suddig och först svartvit och sedan bara skrikande vit.
Jag vet inte om det hänger ihop men efter att ha gått med rakbladsvassa hjärtspillror i bröstet och på baksidan av ögonen en tid så började även min kropp att ge upp.
Jag tillåter mig att citera mig själv: "En fördel med att ha så här helvetiskt ont är att man inte kan koncentrera sig på hur dåligt man egentligen mår"
Under flera veckor hade jag svårt att alls röra på mig och de tankar och känslor som gick genom mig då kan jag inte ens formulera här så be mig inte skriva en sång om det. Jag sammanfattar det istället med en tanke som gick på repeat i mig och som för övrigt är en parafras på Playstations slogan:
"This aint´t living."

Det är inte vår.
Jag är inte återställd.
Jag har fortfarande ont.

Men någonstans i detta träsk av fernet-bittra tårar och smärta så bestämde jag mig för att bli levande igen. Eller i alla fall försöka. Jag ska ge livet 52 veckor. Den här gången lovar jag inget men för varje ny vecka ska jag hitta någonting som får hjärtat att vilja slå igen.
Det alla andra kallar nyår var för mig till större delen ett fiasko och ännu en spik i kistan så det datumet skiter jag i. För mig började det nya året den 7:e Februari. Vecka 1. Dag 1.
Dagen innan var min födelsedag. Dagen då jag föddes.
Den 7:e var första dagen jag levde.

Gott nytt år!









  Lille lokifer