Loke




Lokes maillista:

Om getslakt (Till minne av Loke)


Om getslakt (Till minne av Loke)

Sista fredagen och lördagen i augusti spelade jag i Eskiltstuna på en festival kallad Nordic Fringe Festival tillsammans med mitt andra band Räfven. Det var en helg med blandade känslor men efterfesterna blev just väldigt festliga och inte minst sena och en smula blöta.
Nu föll det sig så att en vän till mig råkade befinna sig i sitt födslohem bara några mil ifrån Etuna. Han lockade mig att vila upp mig ute på landet och följa honom på fisketur för att sedan om måndagen få bilskjuts tillbaka till Göteborg. Jag var i ganska dåligt skick denna söndag och tackade tveklöst ja till detta till synes harmoniska erbjudande. Jag såg mig själv ligga i en stilla guppande eka med ett metspö i handen och en cigg i mungipan. Lantliv! Mmm...
Det min vän hade glömt att berätta var dock att vi skulle göra ett stopp på vägen hos hans bror och titta på getslakt och dricka kaffe. Om detta blev jag upplyst i bilen och spak som jag var fick jag inte ur mig den ovilja jag kände för idén.
Väl framme på gården blev jag mött av en blond och pigg sörmlänning som berättade att de slaktat getter hela dagen och faktiskt lyckats sälja köttet till en bosnisk familj. Medan vi pratade drog en annan man ut en get ur ladan, satte det märkliga slaktgeväret mot dess panna och POP! så var den död. Den föll ihop utan ett ljud, skakade i en minut och låg sedan stilla.
Jag kände ingenting. Registrerade och konstaterade mest det som hände. Precis som alla andra på gården. Det var små barn där som växt upp med getslakt och kanske var det just för att alla upplevde det som skett som någonting så fullständigt naturligt, rentav ointressant som jag själv inte reagerade. Vi gick runt boningshuset och satte oss på verandan. Brodern bjöd på hallongrotta och kaffe och pratade getter och ditt och datt då plötsligt ett bräkande eller määande eller vad det heter hördes från andra sidan huset. Ett fem sekunders långt, nästan mänskligt skrik. Ett bottenlöst olyckligt, patetiskt och försvarlöst rop och sedan POP!
Min vän frågade i samma stund sin bror om han hade namngett getterna och jo, det hade han. Varje get var döpt efter en nordisk gud såsom Frej, Tor, Oden etc och självklart kom frågan om det fanns någon Loke bland getterna.
Jo, det var nog han vi hörde precis. Sa brodern och sörplade på sitt kaffe.

Jag vet inte varför jag berättar om det här för det kommer inte komma någon sensmoral i slutet som uppmanar till veganism eller djurrätt. Jag vet inte vad det ska ha för betydelse att en get har samma namn som en själv och jag vet inte varför jag senare samma dygn när jag nyktrat till någorlunda blev så oerhört berörd av det jag upplevt. Så oerhört sorgsen.
Kanske är det något i stil med Mikael Wiehes "Flickan och Kråkan" där han i slutet identiferar sig med det döende djuret och den förtvivlade flickan. Kanske hörde jag mig själv i det där löjliga, olyckliga bräkandet. Hörde min egna menlösa protest mot livets och dödens orättvisor utan att kunna göra någon skillnad. Hörde hur jag gjort mitt lilla men ändå allra bästa och ändå möta samma abrupta slut. Kanske var det min kärlek till de försvarslösa eller kanske var det för att jag så sällan kommer i kontakt med döden överhuvudtaget.
Jag vet inte. JAG VET INTE och jag kanske håller på att tappa alltihop men jag känner ändå...nej, jag måste ändå berätta för er alla läsare därute att en gång fanns det en liten get på en gård i Dunker i Sörmland som hette Loke.

Han är död nu.









  Lille lokifer