Loke




Lokes maillista:

Om Japaner


Om Japaner

För er som inte visste det så spelade jag och mitt andra band Räfven på Fuji Rock Festival i Japan. Ninjornas och Samurajernas moder. Sushin, Sumon och tentakelporrens hemland. Ni-Hon!
Nu är det inte våra Big in Japan-ambitioner eller vårt rockstjärneleverne jag ville berätta om. (Är man ändå nyfiken på det kan man alltid kila förbi www.rafven.se.) Jag vill inte heller på resedagboken.se-manér detaljredovisa varenda liten fiskbit jag slukade eller vilken färg gräshopporna hade. Jag vill istället försöka återge min upplevelse av japanerna som folk.
Mitt första intryck var att ingen reagerade. Vare sig gladdes eller klagade. Första dagen gav vi vår ljudtekniker en applåd efter soundcheck för att han var så effektiv och lyhörd. Han tittade på oss som om vi vore idioter och sa något på japanska till sin kollega utan att röra en min. De nästan 150.000 besökarna tältade i en skidbacke d.v.s. i skarp lutning i hällande regn men inte en enda gång hörde jag en klagande stämma. Jag såg inte en tår. Vägarna mellan de olika scenerna var enkelriktade och här gick man under tystnad. Långa ringlande led av människor som i jämn takt vandrade tigande med böjda huvuden. All servicepersonal talade i givna fraser och höll sig inom de strikta ramar deras uppgift tillät. Överallt var artigheten och respekten påtaglig. Ingen trängde sig. Ingen verkade särskilt berusad trots att det såldes alkohol överallt och festivalområdet var lika rent som ett badhus. Inte en burk, fimp eller ens ett tuggummi. Här var såklart mest unga människor men trots detta kan jag inte minnas att jag såg en enda kyss. Något hångel eller Hultsfredskladdande såg jag såklart inte röken av. Festivalen gav onekligen ett med svenska ögon livlöst och nästan spöklikt intryck.
Vi var det första bandet som spelade på festivalens första kväll och vi sa till varandra innan spelningen att vi nog inte skulle räkna med så mycket liv och rörelse i publiken. "Japaner applåderar inte" sade en av oss sakkunnigt i logen. Sen var det dags. Vi gick tvehågset upp på den mörklagda scenen i det gigantiska tältet. Alla instrument pluggades in och trumslagaren räknade in första låten. Ljuset gick upp och vi slog an våra instrument.

Ett jetplan! Nej fan, tio jetplan! Rakt över huvudet!
Där stod vi plötsligt, åtta chockade svenska män, på andra sidan jorden inför 10.000 människor och möttes av ett skrik, ett jubel, en reaktion vi knappt trodde var möjlig. Det dansades, mosh-pitades och skreks på ett sätt jag aldrig upplevt förut och när vi slog an sista tonen kom jetplanen igen. Flög över våra huvuden med vrålande efterbrännare. Och jag menar just flög över för efter ett par sekunders infernaliskt eller himmelsk jublande blev publken plötsligt knäpptyst igen och stod artigt stilla på sina platser och inväntade nästa låt. För att sedan reagera lika kraftfullt, passionerat och galet igen och igen och igen.
När vi fått chansen att acklimatisera oss en smula och smälta intrycken blev det mer och mer klart för mig att japanerna absolut inte är känslokalla. De visar bara inte känslor på samma tvetydiga och förvirrade sätt som vi. De är antingen av eller på. Ingenting eller allting och med denna insikt blev Manga-seriernas överdrivna uttryck lite lättare att förstå. Japaner kan gråta, skratta och skrika och gör det minst lika mycket som vi. De bara väljer sina tillfällen.

Domo arigato Ni-Hon!

Japanfakta och mythbusting
* Japanerna är korta, slanka och har bra hy. Troligen för att de lever på ris och rå fisk. Tjocka japaner är väldigt ovanligt och de ser alla sjukt unga ut tills de uppnår en viss ålder då de plötsligt ser sjukt gamla ut.
* Sushi är inte en lyxvara som bara förtärs på diplomerade restauranger. Det är heller inte skräpmat utan basmat. Som vår potatis eller italienarnas pasta. Det äts till allt, överallt med varierande kvalitet.
* Av de gånger jag drack öl/saké med japaner märkte jag inte av något "naturligt antabus" över huvudtaget. Västerlänningarna (hör och häpna;) blev i särklass fullast.
* Det är idiotdyrt att bo i Tokyo. Hyror på 15.000 kr är inget konstigt för en etta. Däremot är det inte dyrt att besöka stan. Hotell, mat, cigg, öl, taxi etc. kostar som i Sthlm. Oslo är mycket dyrare.
* Det är inget konstigt med tunnelbanan förutom att nätet är vansinnigt stort.
* Har du en japansk värd kommer han ta varenda nota även om han försätter sig själv i personlig konkurs på köpet.
* Den traditionella bugningen utövas inte förutom när man tackar för något. Undantaget jag upplevde var de som hade "lägre status" än jag, såsom städare och expediter. Oavsett vilken ålder de hade bugade de sig ner till knäna. Sjukt pinsamt men vad fan gör man?
* Det finns i princip inga invandrare. Vad jag förstått är japaner ganska rasistiska men betraktar västerlänningar i allmänhet (sk Ganjis) och skandinaver i synnerherhet som högt stående. Vi kan dessutom bryta mot alla de hundratals sedlighetsregler som existerar utan att bli kritiserade. Det gäller dock inte gatumusik vilket bums hade skickat oss tillbaka till Svedala om vi blivit upptäckta.
* I japanskan finns inget ord för "nej". De svarar alltid "ja" och följer upp med vad de egentligen menar. Detta blir emellanåt sjukt förvirrande då de flesta japaner har usel eller ingen engelska alls.
* Jag såg inga maskiner i vilka man kunde köpa begagnade trosor men jag letade inte så noga heller.


















  Lille lokifer