Loke




Lokes maillista:

Om Moa


Om Moa

- Hallå, det är Moa.

Rösten från sätet bredvid mig är sval med en ton av konstruerad artighet. Som den du bemöts av när du ringer och vill klaga på att ditt mobila bredband inte fungerar.
Tack vare mina spegelglasade pilotbrillor kan jag låtsas titta snett framåt medan jag egentligen tittar rakt på henne utan att någon märker det. Hon är i min egen ålder eller lite yngre, har uppsatt naturligt rött hår och designade solglasögon. I ena örat sitter en Ipod-hörlur och mot det andra håller hon en uppfällbar mobiltelefon. Hon lyssnar någon sekund på personen i andra änden och säger sedan:

- Du jag tror inte jag har någon lust att prata med dig.

Här går hon från att inneha en smula av till hela min uppmärksamhet. Hon tystnar kort. Fortsätter.

- Det vet jag faktiskt inte men du kanske ska ta och ringa någon av dina små 20-åringar och fråga. (Paus)
Ja, gör du det Johan. Lycka till. Hej då.

Hon har vid det här laget rest på sig och stiger av på samma hållplats som jag. Jag följer hennes högklackade, stolta stövelsteg med blicken en stund och lämnar henne sedan.

För det första: Jag skäms inte ett dugg över att jag tjuvlyssnar på spårvagnen. Spårvagnen är en förvisso tvungen men ändå offentlig miljö. Vill man prata eller prutta på vagnen får man räkna med att andra människor kommer att ta del av det och kanske till och med reagera.
För det andra: Vem behöver sånger, dikter, teatrar eller biografer när Moa med en två repliker lång konversation kan skapa sådan dramatik? Mina tankar åker karusell och en koffeinstinn iller flyttar in i mitt bröst. Jag målar upp femton olika scenarior av vad som har hänt. Jag hittar på femton olika Johan där han är alltifrån en oljig player till ett missförstått offer. Jag ser hur Johan och Moa möts första gången på en stimmig Aveny-krog, hur de åker på semester till Toscana, hur han slingrar sig när hon för frågan om barn på tal, hur de börjar äta frukost under tystnad och slutligen hur hon hittar honom i deras Hästen-säng med en grundlurad, nybliven student som inte längre tycker att fy fan vad hon är bra.
Jag ser hur Moa förvandlas till först bitter och iskall för att sedan återfödas som en självständig och livsbejakande kvinna. Hon säger upp sig från sitt jobb och startar eget, åker på singelsemester och tar upp jazzdansen igen. Hon betar av älskare på löpande band för att slutligen träffa...ja, det är såklart mig hon träffar i slutändan.

Och när jag så dansat runt i dessa femton olika dramer i uppskattningsvis en halvtimme börjar jag se mig omkring och faktiskt upptäcka vad och vilka jag har runt mig. Vanligtvis brukar jag sitta med näsan nedkörd i en fucking sodoku och vara så van vid vad som sker runt mig att jag mer repeterar händelserna i minnet än faktiskt registrear dem. Ansikten, hundar, väder, spårvagnslinjer. Allt är redan upplevt hundratals gånger och behöver inte betraktas igen. Jag vet hur allt ser ut och kan trots att jag är omgiven av människor vara fullständigt ensam i mitt eget medvetande.
Men inte idag. För idag hände något nytt och jag ser mig omkring.
Jag ser en citytränad, tribaltatuerad, klassisk sommarkille med en väldigt opassande liten Tinkerbell-jycke som tydligen heter Douglas. Jag ser ett vacker tant och föreställer mig hur vacker hon var när hon tog studenten som studenten som sitter bredvid henne tar. Jag känner dofter och hur junivinden leter sig in genom det på nåder öppnade fönstret och för en timme, ja nästan en och en halv, hittar jag klarvaken ut ur mitt eget huvud och är en levande människa bland andra levande människor.

Tack vare dig Moa.









  Lille lokifer